mitt i ingentinget

Det går en liten flicka framför mig. Hon har en likadan tröja som jag, vit. Fast hennes har röda sträck över sig. Nästan som om en cykel eller kanske tillochmed en bil, först kört igenom färg och sedan rakt över min tröjas tvilling. Vad lustigt.
Mina fötter kanske också är tvillingar med varann. Ganska lika är de. Jag har ganska små fötter, lätta steg ekar inte så mycket. Det ekar faktiskt nästan inte alls ifall det inte är stora tomma ytor. Ibland är detta en stor tom yta, men det är trots allt inte så ofta. Inte ens om nätterna.
Det är inte natt nu. Solen står högt på himmeln, fast det är inte varmt. Inte för mig. Kanske för mannen brevid, hans jacka skulle kunna värma ett isberg ser det ut som. Stor och brun och burrig och antagligen ganska tjock, annars är hans ben inte alls anpassade efter kroppsstorleken. Den mannen är nog typen som inte äter så mycket, och aldrig har energi över. Han ser utmattad ut. Tunga påsar under ögonen och bleka läppar. Kanske sover han inte tillräckligt? Sådant finns det för lite tid för idag.
Kvinnan framför mig har större klackar än jag. De ekar inte heller. Hon är en prydlig dam, proper. Ser mycket friskare ut också. Kavaj. Stilrent. Pratar rakt ut i luften gör hon också. Med ingenting, fast egentligen med någon inuti en grej som sitter kopplad från hennes mun till hennes öra. Inte så vackert, men säkert praktiskt. Samtalet verkar inte lika prydligt som hennes klädsel. Upprörd, det låter hon minst sagt.
Pojken till höger om mig är också upprörd. Väldigt upprörd. Skriker någonting om något med en dator. Vad kan han vara, elva år? Vad ska han med dåliga spel till. Usch. Bläbläbläblläbblbblä. Gråta över att inte ha fått döda någon på låtsas. Ja, jag antar att det kunde varit värre.
Dock inte mycket värre än mina skoskav. Förstår inte varför jag köpte dessa skorna, förutom att de var billiga har de ingen som helst funktion alls. Ganska tunna, fast med hårda kanter och lite för små. Jag antar att det är så det går när man är snål som en ål.
Frågan är ifall jag kan trösta mig med att det faktiskt inte bara är jag som är snål. Alla människor som stressar förbi, tid är pengar. Det finns många giriga kreaturer idag. Alla vill ha så mycket tid som möjligt, för om tid är pengar, så är det riktigt jävla otroligt bra att ha. Tydligen. Annars kan det kanske kvitta.
Kvitta, eller kanske kvittra. Det finns många fåglar ibland oss. Inte här nere hos våra fötter, men ovanför hjässorna på tusentals förvirrade små tvåbenta virrpottor. Vi irrar runt i en värld som rör sig med oss, och trots att fåglarna sjunger tycks ingen le. Vi dansar på golv som glittar och lyser, men trots miljontals glasögonsupplagor är vi blinda.
Blinda för allting i vårt synfält.
Det mesta handlar inte om att se med ögonen, det gäller att titta efter det som finns även när vi har slutit ögonlocken. Vad ser du när du blundar? Vissa väljer att se sina problem, lösa dem för att sedan hitta nya. Andra fokuserar på allt de inte har, istället för att se det vackra i allt som faktiskt finns hos dem. Häromdagen mötte jag en man, som log mot just ingenting och sa inte heller någonting. Tystnaden talade för honom, och på något sätt vet jag att han njöt av varje sekund framför det där ingentinget.

Amanda går långsamt genom en stressad folkmassa. När de flesta andra halvspringer drar hon benen efter sig, håller funderingar inombords för att låta dörrarna stå öppna mot världen. Djupa andetag fyller henne med luft som hon nästan omedelbart vill spotta ut igen. Avgaser och damm och slask och massor av skit.
Hennes tankar springer omkring inuti huvudet. Någon avbryter dem, nu kommer hon aldrig få veta hur slutet på trädtopssången som hon nyss kom på ska sluta. Den någon som avbröt henne yttrade sig, högt och länge, tre a:n ekar genom de hetsiga kropparna. Amanda vänder på huvudet men fortsätter gå. Hon kunde svurit på att någon ropade hennes namn, men var fanns den själen nu? Inga ögon, ingen näsa, ingen mun bakom skriket kan hon se. Trots alla människor verkar det vara helt tomt, inga känslor, ingen reaktion. Det enda Amanda kan se är kroppar som tränger sig fram i vinterslasken, köttklumpar som inte hinner tänka på mycket annat än kvällsmat och tv-tablåer.
Att svänga glömmer Amanda helt bort. Fötterna som länge klagat över trånga skor leder henne ut på farlig mark. En hård knuff i sidan välter henne, en kort sekund senare svär någon inuti en röd Volvo över knölar i vägen och skadade stötdämpare.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s